Le Mans 1990

Torsdagen den 14:e juni 1990 kl. 07.00 var vi sju grabbar som hämtade en hyrd Ford Transit på Kungsgatan i Helsingborg. Efter att i närmare ett års tid pratat om att åka till 24-timmarsloppet i Le Mans hade ord gått över i handling.

Via Helsingör och Rödby-Puttgarden kom vi till Tyskland och det var meningen att vi skulle åka genom Belgien men eftersom vi missade avfarten mot Aachen tog vi vägen via Luxemburg istället.

Efter en dryg etapp på småvägar från Reims hamnade vi 02.00 på fredagsmorgonen i Paris. Här lyckades vi få parkeringsböter medan vi köpte fika. Polisen som skrev ut böteslappen kunde eller ville endast tala franska och var dessutom ovillig att riva böteslappen. Trots att vi var turister. Efter några väl valda ord på svenska tog vi böteslappen och åkte.

Kl. 06.00 stod vi utanför entrén till Camp des Houx, en camping i anslutning till den berömda Sarthe-banan. En lindrigt nykter fransman förklarade att det fanns plats för två tält och en minibuss. 130 F för hela helgen inklusive bil, tält och folk var verkligen billigt. Standarden stämde dock överens med priset. Duschar fanns inte och toaletterna var av stå-huka-modellen.

Efter några timmars sömn/vila tog vi oss vid 11-tiden ner till banan och löste biljett. 260 F kostade den och gällde för alla dagarna. Eftersom fredagen var träningsfri fick vi tillgång till depån och där var det full aktivitet. I stort sett alla tävlingsbilar var nerplockade och störst intresse var det kring Jaguars depå. Teamchefen Tom Walkinshaw blev intervjuad och för att ta bilder fick vi nästan stå i kö. De enda bekanta föraranikten vi såg till var vår egen Stefan ”Lill-Lövis” Johansson och dansken Thorkild Tyrring som dock inte var anmäld till loppet. Eftersom Nissan, Toyota och Mazda ställde upp på bred front var depån rikt befolkad av japaner och också av en och annan vacker japanska.

Sju svenska förare var anmälda. Redan nämnde Stefan Johansson i Mazda, Anders Olofsson i Nissan samt Eje Elgh, Richard Rydell, Thomas Danielsson, Steven Andskär och Stanley Dickens i Porsche. Danmark var representerat av John Nielsen i Jaguar och Norges Harald Huysman och Finlands J J Lehto körde för olika Porsche-team.

I ”staden” runt depåområdet fanns bilmuseum, sekretariat, restauranger, uteserveringar, butiker med mera. Vi hittade också ett hus med ”riktiga” toaletter och dusch. 10 F kostade en dusch och helgen var räddad. För att komma över banan till S-kurvan måste man passera den klassiska Dunlopbron.  På denna sida fanns också affärsstånden med kepsar, T-shirts, paraplyer, jackor och annat från de olika teamen och arrangören. Strax för S-kurvan fanns det stora nöjesfältet och var man intresserad kunde man få se en dam på 150 kg eller en naken tjej tillsammans med en orm. Andra attraktioner var strip-tease, vikingaskepp och boxning. Vi köpte öl för pengarna istället. Vackra flickor i mer eller mindre vågad klädsel kunde vi se gratis i depån eller bland publiken.

På kvällen tog vi Transiten in till staden Le Mans för att äta middag. Eftersom en del av banan är allmän väg och ännu inte var avstängd tog vi vägen via den halv mil långa Mulsanne-rakan och kurvorna Indianapolis och Arnage. Härlig känsla och jublet steg i bussen när den sträckte ut på denna klassiska mark. För säkerhets skull tog vi ett varv på hemvägen också.

Stämningen på campingen var fantastisk. Den engelska entusiasmen flödade. I bilar värdiga ett Sportvagnsmeeting hade britterna åkt i massor och mellan träden hade de spänt upp stora Union Jack och Jaguar-banderoller. Tyska Porsche-fans hade svarat upp med sina banderoller men de försvann i mängden. På kvällarna låg röken tät från grillar och öppna eldar och musiken ekade. Holländske Jaguarföraren Jan Lammers hade ett supportergäng som var originellt. De såg ut som vore de från Hells Angels fast gladare och de störde ingen vad vi märkte i alla fall. En av dem bar ett par holländska träskor till skinnjackan och på ryggen hade han en stor kulspruta. I plast. Troligen avsedd för öl. Samme man blev på kvällen skjutsad runt campingen i en sidovagn. I och för sig inget märkvärdigt med det men sidovagnen var fylld med vatten och däri satt han med anka och tvättborste. Till samma gäng hörde också en jätte på ca 2,10 m och 120 kg med ett gigantiskt rött helskägg. Så måste Röde Orm ha sett ut. Ena dagen hade han en vikingahjälm på huvudet och en stor plastyxa i byxlinningen. Sista dagen hade han bytt till en hjälm med en yxa islagen. P g a sin kroppshydda syntes han över alla andra och väckte stor munterhet.

Lördagen, dagen då tävlingen startar, bjöd på molnfri himmel och solsken. Vid 11-tiden slog vi oss ner vid S-kurvan. Som uppvärmning bjöds ett lopp för Peugeot 309 och ett för Renault 21. Exakt 15.53 startade mastervarvet och efter ett varv med pace-car släpptes bilarna iväg med flygande start precis kl. 16.00. Motorljudet var bedövande och hetsjakten började meddetsamma. Efter två timmar började värmen, motorljudet och trängseln kring banan bli jobbig men efter dusch och ombyte kändes det bättre igen. Engelska motortidningen Autosport sände Radio Le Mans lokalt under hela tävlingen och det var ett alldeles utmärkt sätt att följa tävlingen på vare sig man är på banan eller inte.

Efter middag på en restaurang i ”staden” (dyrt) gick vi vid 23.tiden upp till banan för att se skådespelet i mörker. På läktaren mitt emot depån kunde vi se aktiviteten vid depåbesök med förarbyte, däckbyte osv. och det var en ovanlig upplevelse att se racerbilar rusa fram i mörkret. Med sitt höga rena och ovanliga motorljud blev Mazdorna våra favoriter. De lät som ettriga bålgetingar och när lugnet lagt sig på campingen hördes de ändå genom Bilsompropparna.

På söndagen vaknade vi kl. 08.00 och gick direkt upp till banan. En baguett med skinka och en Coca-Cola utgjorde gående frukost. Folk sov i sovsäckar på huvudläktaren, andra hade slocknat precis där de hade stått och nu syntes också den otroliga nerskräpningen.

Vid 10-tiden ledde Jaguar med John Nielsen och en Porsche med argentinare Oscar Larrauri låg tvåa och ännu en Jaguar låg på tredje plats. De brittiska fansen började vädra triumf. Ställningen var densamma vid 14-tiden men en timme senare började ett lätt regn att falla men det vållade inga problem. Banan blev aldrig så blöt att det föranledde några däckbyten. Omkring 15.45, alltså en kvart före målgång, bröt Larrauri med sin Porsche och det var ett bittert öde för den snabbe argentinaren. Så nära att spräcka Jaguardominansen. Nu var stämningen verkligen på topp bland britterna, Jaguarbilar på första och andra plats och inget verkade kunna stoppa de engelska bilarna från att vinna dubbelt. Champagneflaskor togs fram och när den ledande Jaguaren gick ut på sista varvet kunde de uppdämda känslorna inte hållas tillbaka längre. Över staketen och barriärerna vällde folk in på banan och funktionärerna hade bara att vifta med gulflagg för att varna förarna och bilar längre ner i fältet fick krypköra förbil folkmassorna. Dubbelseger för Jaguar och lyckan var fullkomlig för de engelska fansen. Glädjande ur nordisk synpunkt var John Nielsens medverkan i segerbilen. Av de svenska förarna tog sig fem i mål. Stefan Johansson och Anders Olofsson bröt.

Vi började förbereda oss för hemfärd och 23 timmar senare var vi på svensk mark igen och en fin upplevelse fick sitt slut. Fast egentligen inte ändå för flera dagar efteråt levde Le Mans fortfarande inom oss. Människorna, Mazdorna, stämningen, kommentarerna, upptågen, resan till och från samt känslan av att ha varit där.